MyFifteenMinutes

Här har det varit dödare än i graven, både inläggsmässigt och besökarmässigt. Hoppas ni hittar tillbaka :)

 

Nu är det 5 dagar 6 timmar och  2 minuter kvar till Ironman Kalmar, årets stora mål. Så mycket tankar och funderingar. Det är alltid jobbigt sista veckan, man vill liksom bara stå där på den förbannade startlinjen och få det gjort. Alla tankar sista veckan är bakvända, man tänker mer på vilken bar som e bäst och hur man ska ha håret och vilket nagellack man ska ha istället för att tänka på alla de träningstimmarna man lagt ner det senaste året, bara för att få en så bra dag som möjligt under loppet.

 

Sommaren har varit underbar. Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än så. Min maniska sida har tyvärr tagit överhanden i perioder vilket gjort mig till en ganska odräglig person. Det är inte så kul och det har fått konsekvenser som jag önskar få ogjorda. I övrigt har solen skinit, kroppen kännts pigg och jag har inte haft mycket att klaga över, förutom dåligt bloggande då det vill säga. Jag har flängt runt och haft mig, det är ju då jag trivs bäst.

 

Men nu är det alltså dags. Den lördagen jag väntat på så länge. Håll tummarna för mig nu!! Startnummer (BIB) 130.

 

 

 

Om ni vill hänga med på mer äventyr får ni lägga till denna adressen till favoriterna eftersom jag inte kan blogga från min iphone här. Do it!!!!

Vet inte riktigt vad gör här inne egentligen, det var ju inte igår om man säger så och alla välvilliga själar som hade intresse för min blogg en gång i tiden har nu tröttnat. Med all rätt. Men jag kände såhär, här sitter/ligger jag klockan halv fem på morgonen och kan inte somna, jag börjar jobba om ganska exakt fyra timmar och bara det i sig är ju ett helvete. Vad ska jag göra? Skriva nån aptråkig uppdatering på fejjan om hur synd det är om mig som inte kan somna? Nej! Vem bryr sig?! Ska jag skriva ett kapitel i min bok? (Ja det är min smyghobby) Nej! Orka skriva så mycket?! Så då kom bloggen väl till pass för en gångs skull=) På fullt allvar känns det som att jag är jetlaggad eller nått. Eller vid närmare eftertanke är det nog inte så.. Hade jag bara lagt mig ner ordentligt, stängt av datan och släckt lyset hade jag nog med största sannolikhet somnat på fem röda. Så varför gör jag inte bara det? Jag vet faktiskt  inte om jag ska vara riktigt ärlig, känns nästan lite skrämmande bara rent spontant. Skit samma, bara att bita ihop. If worst comes to worst så e det väl bara att kämpa mig igenom morgondagen på jobb utan en blund... Nu ska jag inte tråka ut er längre. Punkt

             

                                                                          

Jäkligt dåliga bilder, men ni förstår ändå att fortfarande är det så att en stor det av mitt liv fylls av materiella men ack så underbara ting..och jag kan försäkra er om att detta endast är en bråkdel av min gedigna samling...

Om jag ska vara helt j**la ärlig så suger jag på hela den här blogg-grejen...jag erkänner. Jag säger att jag ska bättra mig men gör det aldrig. MEN, jag är faktiskt inne och skriver oftare än ni tror, enda problemet är bara att jag är för feg för att publicera mina inlägg, jag bara sparar dom till en dag då jag kanske vågar... Det är väldigt fina inlägg måste jag vara skrytig att säga, men kanske lite för blottande. Hursomhelst, jag blir alltid lika glad när jag loggar in och ser att det faktiskt finns några tappra därute som faktiskt är inne fast jag är urkass på att uppdatera... Jag har mina aningar om vilka ni är och jag älskar er.

Såhär i singellivet är det alltid skönt att veta att man har några som alltid ställer upp och som aldrig tvekar att ofrivilligt suga upp salta tårar eller att ligga sked:) Från vänster: Det väldigt negligerade fåret med ursprung från Nya Zeeland, har inte kommit på något bra namn än (förslag uppskattas) även fast han e otippat kramvänlig. Lina....vad ska man säga, hon har varit min vapendragare så länge jag kan minnas. Alla som känner mig på riktigt vet att jag nog inte skulle klara mig en dag här i jordelivet utan henne hur löjligt det än låter, hon är mitt morfin som jag brukar säga. Sist, och minst också för den delen..hahaha, har vi husmusen, ganska anonym men fyller ändå sitt syfte som övervakare här i mitt lilla krypin.

Ojojoj vad dålig jag har varit, jag erkänner. Men nu har jag gått och blivit "kombo" med en bloggerska som minsann har tusentals besökare varje dag. Så jag känner pressen=)=) Här är hon i alla fall, Miss Gathania  (tryck på namnet...min dator e lite efter..hahah), och ja jag lovar att bli bättre på uppdateringen. En. Gång. För. Alla!

Kolla varifrån!

Jag är sååå dålig på att vara ensam. Sällskapssjuk ända in i själen. Idag kommer Johanna och Josefine hem från sin alldeles för långa semester i Thailand och jag skulle vara på plats på Arlanda för att vara först av alla att få träffa dom, så blev det såklart inte... Istället spenderar jag kvällen som så många gånger förr, pratandes i telefon konstant. Jag känner på mig att detta kommer få obehagliga konsekvenser på min telefonräkning men skit samma, jag har sällskap i alla fall.

När jag tänker tillbaka på förra året är det skrämmande hur lite jag faktiskt kommer ihåg från årets första månader. I synnerhet Januari känns lite kallare, lite tyngre, lite gråare, lite mörkare och lite fattigare på meningsfullt innehåll än de andra månaderna på året. Ångesten känns mer närvarande på något sätt. Kanske är det inte så konstigt efter hela julhysterin som råder varje December, det blir som ett vakuum. Hursomhelst tycker jag att det synd att det ska vara så även om jag mer än någon dras med i dimman och vaknar av mardrömmar mitt i natten längtandes efter att vårens första solstrålar ska titta fram. Jag lovar att jag ska göra allt för att jag ska komma ihåg den här Januari mer än de som varit.