Vad hände???
Värsta ketchupeffekten här känner jag:):) Men ja, jag är ju nattmänniska. Kom bara och tänka på hur seriös och djup den här bloggen har blivit, om än med alldeles för få inlägg.. Det var ju aldrig meningen från början. Jag skulle ju fota fina kläder och skor som får min själ att vända sig ut och in..och sen skulle jag visa vilka av alla dessa ting som fått privilegiet att flytta in hos mig.. Nu med facit i hand kan man ju säga att det blev inte så. varför vet jag inte riktigt, kanske för att jag kanske inte är så ytlig som jag tror mig vara ibland. Eller så har den här bloggen blivit som en katalysator jag aldrig visste att jag behövde. Missförstå mig inte nu, fina ting är fortfarande en väldigt stor del av mitt liv. Som bevis på detta ska jag visa vad det frsta jag ser varenda morgon när jag vaknar är:
Jäkligt dåliga bilder, men ni förstår ändå att fortfarande är det så att en stor det av mitt liv fylls av materiella men ack så underbara ting..och jag kan försäkra er om att detta endast är en bråkdel av min gedigna samling...
Too little, too late...
Om jag ska vara helt j**la ärlig så suger jag på hela den här blogg-grejen...jag erkänner. Jag säger att jag ska bättra mig men gör det aldrig. MEN, jag är faktiskt inne och skriver oftare än ni tror, enda problemet är bara att jag är för feg för att publicera mina inlägg, jag bara sparar dom till en dag då jag kanske vågar... Det är väldigt fina inlägg måste jag vara skrytig att säga, men kanske lite för blottande. Hursomhelst, jag blir alltid lika glad när jag loggar in och ser att det faktiskt finns några tappra därute som faktiskt är inne fast jag är urkass på att uppdatera... Jag har mina aningar om vilka ni är och jag älskar er.
Såhär i singellivet är det alltid skönt att veta att man har några som alltid ställer upp och som aldrig tvekar att ofrivilligt suga upp salta tårar eller att ligga sked:) Från vänster: Det väldigt negligerade fåret med ursprung från Nya Zeeland, har inte kommit på något bra namn än (förslag uppskattas) även fast han e otippat kramvänlig. Lina....vad ska man säga, hon har varit min vapendragare så länge jag kan minnas. Alla som känner mig på riktigt vet att jag nog inte skulle klara mig en dag här i jordelivet utan henne hur löjligt det än låter, hon är mitt morfin som jag brukar säga. Sist, och minst också för den delen..hahaha, har vi husmusen, ganska anonym men fyller ändå sitt syfte som övervakare här i mitt lilla krypin.
